fredag 8 februari 2013

Hur tänkte ni nu, Apple?



Mäns intressen? Kvinnors intressen? Jag vet ärligt talat inte ens vad jag ska säga om det här. Om någon annan kan tänka sig att vara ställföreträdande upprörd över det här så är det fritt fram nu.

onsdag 6 februari 2013

Gömda guldkorn

För lite över ett halvår sedan bestämde jag mig för att min teve inkräktade på mitt utrymme, rent av på mig själv. Då slängde jag ut den. Sedan dess har jag propagerat för en teve-fri tillvaro, så det bär emot att erkänna lyckan jag känner över att SVT-play har släppt sina program fria. Varför jag tänker erkänna det ändå: Tom Ahlands dokumentär Cornelis och kärleken som sändes i början av januari finns bara kvar i två dagar till, och ni vill se den!

Cornelis Vreeswijk. Tusch, A4.

Bilden har jag målat av från fotografen Hans Geddas kända Conelis-porträtt. Dokumentären om Hans Gedda (med titeln Geniet från Flen) skulle jag också gärna erkänna mig lycklig över att kunna se om det inte vore för att jag inte kan se den. "Programmet har utgått" säger SVT-play om Hans Geddas dokumentär. Snart är Cornelis och kärleken också utgådd, så skynda er. Schas!

tisdag 5 februari 2013

Undersökning pågår

Jag tänkte sy färdigt en kavaj idag och visa den för er, men istället började jag testa vilken sorts plast som smälter på det mest tillfredsställande sättet under ett strykjärn. Sugrören leder.

fredag 1 februari 2013

Paradis


Idag var jag på ett av mina paradis, Keramikens hus i Strängnäs. Här är arbetsbänken i Per Hammarströms vackra ateljé. Jag gjorde lite benporslinsblommor.


På väggen ovanför arbetsbänken hänger en lapp med Vincent Van Goghs brev till sin bror Theo. Jag kan stå i timmar och läsa det. "Det finns ingenting" skriver Van Gogh och jag håller inte med alls.

torsdag 31 januari 2013

Synnerligen säregna sökord

Någon har hittat till min blogg genom att söka på frasen "Fuck registreringsnummer". Sökorden förvånar mig inte det minsta, jag utgår kallt från att de flesta människor är mer eller mindre sjuka i huvudet. Vad som däremot förvånar mig är att personen faktiskt har fått en träff här. Det finns uppenbarligen så få sökträffar att min blogg, som alls inte har några skylt- eller nummersexuella tendenser, kommer tillräckligt högt upp för att bli klickad på. Det fick mig att känna lite sympatier för den som sökte, så jag slängde ihop två bilder i paint på temat.

Första bilen. Så jävla arg på det jävla registreringsnumret!

Andra bilden. Använd fantasin.

Jag har jättemånga poäng i Informationsdesign, så jag vet att bilderna håller hög kvalitet, både till tydlighet och verkshöjd. Särskilt typsnittet på den andra bilden tål att beundras. Håll till godo!

(Jaja, men jag kan ju inte gärna gå och pierca mig varje dag bara för att ha någonting att blogga om.)

onsdag 30 januari 2013

Hål i armen

Ni vet den där känslan när man saknar någonting men inte riktigt vet vad? Den har jag haft med min arm under det senaste året. Alltså inte att jag har saknat själva armen, men att någonting med den har varit fel och fattats den. Idag kom jag på en (förhoppningsvis) helt briljant lösning. En dermal anchor! Nu blingar min arm och jag är glad igen. Det känns lite som när jag var sjutton och piercade naveln; som att ingenting i hela världen skulle kunna få mig att må dåligt igen. I övre tonåren ingår det dock att vara olycklig, så det fungerade naturligtvis bara tills adrenalinet hade rusat färdigt. Jag hoppas på bättre lycka denna gång.

Kompletterad arm.
Ja, likadan som min lillasysters.

tisdag 29 januari 2013

Det här är inte ett inlägg

Jag vågar inte blogga vid den här tiden för det är så många som skäller på mig för min dåliga dygnsrytm. Återkommer imorgon.

måndag 28 januari 2013

Indelningslös

Det här är på många sätt en av de vettigaste bloggare jag vet. Vissa inlägg önskar jag att jag hade skrivit själv, men jag tror ärligt talat inte att jag är särskilt ung för att vara i kyrkan längre. Åtminstone inte i min församling och ännu mindre i min kyrka. Min kyrka är ålderslös. Eller indelningslös. Det är fint.

söndag 27 januari 2013

Jalla, skriv

Det blev inget inlägg igår och jag har ingen som helst ursäkt för det. Visserligen ägnade jag dagen åt att leka keramiker i ateljén på mitt förra jobb, middag med far och sedan galej, men någon rad hade jag allt hunnit få på pränt om jag hade ansträngt mig.

Det börjar bli mer tydligt att mitt syfte med #blogg100 är att komma igång med skrivandet igen. Min teori är att jag kommer att förbanna mig själv tusen sinom tusen gånger den närmaste veckan för att sedan upptäcka att det börjar rulla på "av sig självt" med inläggen. Med "av sig självt" menar jag att jag åtminstone inte kommer att önska att tappa fingrarna för att ha en ursäkt att inte skriva.

Innan sommaren ska jag vara i bloggform igen. Det är målet. Imorgon ska jag underlätta för mig själv genom att inte sitta fast i en Tens-apparat. Fingrarna sprätter som fötterna på en nydödad höna.

torsdag 24 januari 2013

En klump tid, tack

Tre dagar. Det är ungefär så långt in i framtiden jag planerar för tillfället och med tillfället menar jag ca det senaste halvåret. Jag tycker att tre dagar känns som en lagom stor tidsklump att hantera. Mycket mer lagom än till exempel 100 dagar. 100 dagar känns inte överskådligt ett dugg och det skrämmer mig faktiskt, erkänner jag trots att här inte är en sådan blogg där känslor kommer på tal. Eller är det?

För (oöverskådligt) länge sedan hade jag ett syfte med den här bloggen och dess föregångare. Från allra första början skrev jag deppiga inlägg om deppiga saker och efter det vände jag om och framställde mig själv ganska mycket som en flamsig klumpeduns innan jag gav mig i kast med ett synnerligen pretto försök att vara ...pretto. Det var inne, nämligen. Ungefär som man "nu för tiden" (HERREGUDVADJAGHATARDETUTTRYCKET!) gärna vill ge sken av att ha en sval "Inte för att jag fortfarande bloggar egentligen, men ..."-attityd. För det har blivit så himla ocoolt att blogga.

Så nu vill jag blogga igen! Det är inne nu, nämligen, att tycka tvärtom. Eftersom jag inte tänker ta mitt tvärtomtänk så långt att jag börjar hysa agg mot till exempel bacon, macroons, tygvimplar, jordglober och cupcakes (som var typiskt inne år 2012 samt kanske även kommer att vara det under år 2013) återstår enbart att börja tycka att bloggande är coolt och bra, och om något är coolt och bra så bara gör man det. Så för en synnerligen oöverskådlig klump av tid (100 dagar) har jag för avsikt att blogga varje dag. Jag gör en #blogg100! Endera blir det till ett bloggens sista skälvande andetag eller så blir det en HLR som slutar med att vi lever lyckliga i alla våra dagar, jag och min "lelle blögg". (Det är inne att skriva lite värmländskt.)

Och OBS på förhand att det inte finns några regler här om vad som är ett inlägg och vad som inte är det. Det reder sig med tiden. Ytterligare någonting som kommer att reda sig med tiden är detta hemska twitterlingo som smyger sig in i mitt skrivspråk när jag försöker att verka avslappnad. Från och med nu ska jag vara sjukt spänd, jag lovar.

onsdag 9 januari 2013

Vunnet och sytt

December är inte någon vidare bloggmånad. Då passar man på att försöka klura ut listiga hemlisbloggarjulkalendrar hos Lotten, vinna snygga t-shirts(!) och sy kläder. Bland annat. Januari, däremot, då blir det ett fasligt intensivt skrivande. Eventuellt.

Ett stycke hemmasydd kavaj samt en lika hemmasydd kofta.
Hemlisbloggarjulkalendert-shirten som jag hedersprisvann från julkalendern.
Och min photo face-mun, men den behöver vi inte prata om.
Minsann, de blev värsta bästa kombon! Så här står det förresten
på tröjtexten: Vi har hemlisbloggaren! Lägg en gissning i ihåliga eken
före julafton – annars blir det försent! 

tisdag 4 december 2012

I've got the universe at my fingertips

(Carl Sagan hade i alla fall blivit till sig.)


Jag väntar på att lucka fyra i Lottens julkalender ska öppnas. Under tiden får mina naglar små galaxer på sig. I vanliga fall, alltså på sådana bloggar där man publicerar bilder på sina naglar, hade bildtexten varit någonting i stil med "Mobilkameran gör inte naglarna rättvisa. De är mycket snyggare i verkligheten!!!". I det här fallet är det helt tvärtom.

Nu* ska jag bygga en lampskärm.


(*I händelse av att min far läser detta: Med "nu" menar jag givetvis imorgon under dagtid. Jag är alltså inte uppe nu.)

torsdag 29 november 2012

Det här är fortfarande ingen pysselblogg*




*Men ändå. Jag har gjort trådtjacksarmband av ståltråd och återanvända berlocker, och det förtjänar ett inlägg. Hej!


onsdag 28 november 2012

Hemskt mycket hej



Det kändes lite opersonligt här på bloggen, så jag gjorde ett självporträtt. Det blev sjukt likt. Särskilt ansiktet.

tisdag 13 november 2012

DIY: The kakfat!


Det här är ingen pysselblogg, men eftersom den inte är någonting annat heller just nu tar jag mig friheten att åtminstone låtsas att det är en pysselblogg. Det betyder att jag har utrymme att malla mig lite över en sjukt pretto och rysligt kitschig grej som jag har byggt. Så här gör man:

Steg 1. Gå in på någon godtycklig second hand-butik och snurra runt bland hyllorna tills du hittar tre fat och tre glas/skålar vardera i lagom tripp, trapp, trull-storlek. Hitta ett snapsglas med fot också och betala för kalaset. Jag pungade ut med 50 kronor för detta:


Steg 2. Undvik att ha sönder grejerna.

Steg 3. Köp sprejfärg. Jag valde en sidenmatt rosa färg från Panduro. Oklart varför.

Steg 4. Ta dig hem och packa upp dina köp, ställ upp dem på ett bord och fotografera så att ingen på Instagram eller Facebook missar vilken pysslig typ du är. OBS, VIKTIGT!

Steg 5. Limma ihop delarna. Ju mer fel det blir, desto mer adrenalin kommer att pumpas runt i kroppen. För den som gillar kickar rekommenderar jag Karlssons universalklister. Det kladdar massor och torkar aldrig.

Steg 6. Ha sönder grejerna. Dra isär dem, svär över limmhärket och tappa glas och porslin i golvet. Limma ihop allt igen, men med tvåkomponentslim istället. Låt torka.

Steg 7. Spreja på färgen. Kör tunna lager flera gånger om du vill ha en jämn yta, annars är det bara att he på tills du känner dig färdig.

Steg 8. Skryt!*

Tadaaa!




*Till det här inlägget medföljer en check-lista i vilken du kan bocka av var du har publicerat dina foton!

       □ Facebook
       □ Instagram
       □ Twitter
       □ Google+
       □ Picasa
       □ Blogger
       □ Flickr
       □ Tumblr
       □ Imgur
       □ Lockerz
       □ Photobucket
       □ Övriga


måndag 10 september 2012

Ett halvår senare

Nu har det gått så lång tid sedan jag uppdaterade sist att det kommer att kännas fånigt vad jag än skriver. Jag antar att de flesta i min närhet redan vet om var jag har hållit hus och haft för mig och att de flesta i min icke-närhet inte alls har med saken att göra. Oavsett vad är jag här igen, och det var mest det jag ville säga för nu. För att lätta upp den kanske lite tryckta stämningen tänkte jag bjuda på en bild på en söt katt, men jag hittar ingen i datorn och ids inte sno någon på nätet. Ni får helt enkelt föreställa er. Bis gleich!

lördag 17 mars 2012

Vardagshjältar mot nätmobbning

Hanna Fridén har startat facebookgruppen Vardagshjältar mot nätmobbning, vars syfte är att stoppa mobbningen på nätet. Just nu ägnar sig gruppen åt att få bukt med sajten Emochan och vad som sker där. Emochans medlemmar ägnade sig åt att hänga ut unga tjejer genom att posta bilder på dem och skriva saker som "Vad tycker vi om det här slynan då?", varpå andra medlemmar hakade på och drog den ena grova lögnen efter den andra om tjejen i fråga. Här berättar en tjej som själv har blivit uthängd på sajten.

Om man går in på Emochan nu kan man mest se filmtips, disneyfigurer, recept på bakverk och bilder på gulliga djur. Det är så Vardagshjältar mot nätmobbning verkar. Med över 1000 medlemmar från Facebook och ännu fler deltagare från bloggvärlden bombarderas sajten med allt som är vackert, kul, kärleksfullt, roligt eller i vissa fall bara nonsens. Istället för att gå in och kritisera personerna som hänger ut unga tjejer (och på så sätt förmodligen bara hälla vatten på deras kvarn) förvandlas sajten till en plats som är så långt ifrån lik nätmobbarnas naturliga habitat som det bara går. KILL THEM WITH HUGS är budskapet.

Gamla trådar på Emochan har raderats, så bilderna på och kommentarerna om de personer som har hängts ut är borta. Nu ägnar sig moderatorerna på sajten åt att försöka få bort inläggen från alla oss som är med i aktionen mot dem. Jag själv har blivit blockerad från att posta trådar och kommentera inlägg efter att ha spammat sajten med lolcats. Bilder på roliga och gulliga katter alltså. Det kan tyckas onödigt att fortsätta posta positiva inlägg på sajten nu när nätmobbarnas inlägg är borta, men nätmobbarna själva finns kvar. De kommenterar fortfarande och de kommenterar argt över att se deras nät-krypin fördärvas av gulligull.

Det är det bästa med Vardagshjältar mot nätmobbning. Att ingen av anhängarna svarar med ilska. Man mobbar inte mobbarna, utan möter dem med så mycket kärlek att de tröttnar. Här kan du läsa om Vardagshjältar mot nätmobbnings uppdrag och regler. Kika gärna runt på sajten och följ länkarna till personer som har skrivit om ämnet, och om ni vill och kan får ni gärna gå in och posta någonting sött på Emochan. Bilder på enhörningar till exempel.

Tjusig va? (Tyvärr vet jag inte var bilden kommer ifrån.)

onsdag 14 mars 2012

Det viktiga är inte vikten — ett toklångt inlägg om rapportering kring ätstörningar i kvällspressen och andra litterära medier


Nu tar vi ett kliv bort från det glättiga tramset en stund och fokuserar på någonting som faktiskt är viktigt, på riktigt. Jag har ingen aning om hur jag ska formulera det, men vet att jag måste. Inte för att någon har ställt det kravet, utan för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar om ansvar och etiska riktlinjer inom journalistik och mer specifikt hur man rapporterar om vissa former av psykisk och fysisk ohälsa. Med "vissa former av psykisk och fysisk ohälsa" menar jag Anorexia nervosa. (Det var då själva fan vad svårt det var att komma fram till det. Jag känner ett enormt motstånd till att skriva det här inlägget, men icke desto mindre ska jag göra det ändå.* För att komma förbi spärren ska jag bara öva mig lite på att skriva ordet först: anorexi, anorexi, anorexi, anorexi, anorexi. Så, nu är jag redo.)

Aftonbladet kunde man idag läsa om en kvinna (Harriet Smith) som, efter att ha varit sjuk i anorexi i 12 år men sedan blivit frisk, ska springa London marathon. Det var så att säga huvudstoryn i artikeln. Kvinnan i artikeln vill springa London marathon dels för att hon älskar att springa och dels för att hon vill inspirera ätstörda** människor att bli friska. Det är en fin sak att göra. Personer med ätstörningar behöver se att det går att leva ett friskt liv och människor behöver i allmänhet få ta del av fina historier som den här, både från kvällspressen och från alla andra tänkbara håll. Med det sagt kan man ju undra vad som är problemet. Nu kan ni antingen lägga pannan i djupa väck, nypa tag i er haka och fundera på det ett tag eller bara läsa vidare, trots att det är mycket text.

Problemet är att artikeln i Aftonbladet är så fel en artikel om ätstörningar kan vara. I den visas det bilder på en kraftigt avmagrad Harriet Smith och det nämns hur mycket hon vägde när hon var som magrast samt vilket BMI hon hade då. (Det hade passat sig med en länk till artikeln nu, men det vore att skjuta mig själv i foten att posta en sådan. Dessutom tror jag att ni är tillräckligt skarpa för att leta reda på artikeln själva om ni vill ... Och att det garanterat är fler som går in på Aftonbladet utan att ta omvägen via min blogg än tvärtom.)

En etisk riktlinje inom journalistiken är att man inte rapporterar om exempelvis självmord eftersom det är någonting som är oerhört "smittsamt". Anorexia nervosa är också oerhört smittsamt. Bilder på extremt avmagrade kroppar publiceras runt om på internet för att inspirera personer med ätstörningar att gå ner (mer) i vikt. Man vet att sådana bilder "fungerar", det vill säga att de fyller sitt syfte och att de allra flesta anorektiker suger åt sig uppgifter om vikt och BMI som svampar. Det är därför man till exempel numera sällan skriver ut sådana uppgifter i ungdomsromaner som behandlar ämnet.

En av de första böckerna som kom ut som berättades utifrån en ätstörd persons perspektiv var Steven Levenkrons The best little girl in the world. Den kom ut på 1970-talet om var banbrytande när det gällde böcker om psykisk ohälsa i allmänhet och böcker om ätstörningar i synnerhet. Sedan dess har det kommit tusen sinom tusen böcker som behandlar ämnet. Alla är olika, men det finns en tydlig tendens. Maria Hedes Evelyn Spöke kom ut år 1987. I den nämner författaren hur mycket huvudpersonen har ätit och hur mycket hon väger, men låter det inte ta alls lika mycket fokus som i Levenkrons bok. En relativt nyutkommen titel som behandlar samma ämne är Decembergatans hungriga andar som är skriven av Ulrika Lidbo. Där nämns inte huvudpersonernas vikt en enda gång.

Jag vet mycket väl att man inte kan bevisa några tendenser genom att ta tre godtyckligt valda böcker och jämföra dem på det här sättet. Det var bland annat därför jag samlade på mig ett trettiotal böcker från samma genre och med samma ämne i fokus och gjorde en komparativ analys av dem. Jag kunde, föga förvånande, bevisa en tendens och att det var just att man uttrycker sjukdomsförlopp hos personer med ätstörningar mer och mer implicit och bildligt än explicit genom att skriva hur mycket han eller hon tappar i vikt. Vad jag vill säga med det är att man vet att det smittar. Man vet också, och det här är nästan viktigare, att ätstörningar inte handlar om vad den sjuka personen väger.

Jag vet också att det här handlar om vilket ansvar man som författare eller journalist har eller vill ta på sig i sin yrkesroll och vilket ansvar man kan förvänta sig från läsaren. Författaren och föreläsaren Sofia Åkerman skriver ett mycket bra inlägg i ämnet här.

Aftonbladets artikelförfattare hade helt uppenbart bara funnit en solskenshistoria i en annan tidning och sedan velat förmedla den vidare till den egna tidningens läsare. I den ursprungliga artikeln från en utländsk tidning framgår det tydligare att syftet med artikeln snarast var att porträttera en kvinna som övervunnit en djävulsk sjukdom och nu har bestämt sig för att, på sitt sätt, inspirera andra till tillfrisknande. Kvinnan kommer även att göra någonting liknande för att samla in pengar till en djurrättsorganisation. Det är inget vidare nyhetsvärde i artikeln men det är heller inte meningen. Jag tror att kvinnan som porträtteras är nöjd med hur tidningen framställer henne och hennes syfte, både med att medverka i tidningen och att springa ett marathon. I Aftonbladet däremot framgår det mest att kvinnan har vägt extremt lite. Att hon har varit riktigt supersmal, så att hon nästan dog.

Att vilja förmedla en solskenshistoria är fint, tvivelsutan. Men sättet det görs på i Aftonbladet. Vi vet bättre. Vi vet att personer med anorexi eller andra ätstörningar inte kan ta det ansvaret att inte påverkas negativt av bilder på kraftigt avmagrade kroppar, för det ligger i sjukdomen att inte kunna göra det. Vi vet också att personer med ätstörningar i många fall själva söker upp liknande bilder och att en bild i Aftonbladet säkerligen bara gör en marginell skillnad, om ens det. Vi vet att internet svämmar över av bilder på anorexi och att alla (vågar jag tillstå) vet hur en väldigt avmagrad kropp ser ut. Det är därför jag bestämt hävdar att man inte behöver publicera sådana bilder. Det finns ingenting som talar för att publicera en sådan bild. Det finns inte någonting som talar för att förminska det fina och bra i det Smith vill göra genom trampa på varenda anorexilandmina som finns.

Aftonbladet passar på att ta en anorexilandmina till av bara farten när de även har valt att publicera det här:

Om ni klickar på bilden blir den tillräckligt stor för att ni ska se att "Före"-bilden föreställer en kvinna så som kvinnor ser ut mest. (Kanske har hon även hår under armarna?) 

Vore det inte rimligt att införa någon sorts riktlinjer för hur man rapporterar om ätstörningar i media? Vore det inte rimligt att införa sådana riktlinjer när det gäller andra självskadande beteenden också? Inte för att tysta ner utan för att kunna skriva om det på ett sätt som är både informativt och intressant och pedagogiskt, så att fler människor lär sig mer om det? Och med "det" menar jag inte bara anorexi (se, nu går det ju hur bra som helst att skriva det ordet) utan psykisk ohälsa över huvud taget. Trots att jag upprepade att vi vet att det smittar och triggar är det ändå skrämmande få som vet vad det handlar om och ännu färre som kan skriva och prata om det på ett sätt som är konstruktivt både för personer med ätstörningar eller andra former av psykisk ohälsa och för andra, normalstörda*** människor.



* Härmed har jag "äntligen" skapat en möjlighet att tillfredsställa alla som tidigare har hittat hit genom att frenetiskt och gam-likt googla olika kombinationer och stavningar av "Heléne+Eriksson+Eskilstuna+Anorexia". Var så goda!
** Ja, jag skriver "ätstörd" trots att jag vet att det kan verka som att jag likställer en person som är drabbad av ätstörningar med sin sjukdom. Det gör jag inte. Ätstörningar är någonting man har, inte någonting som man är. Men man säger ätstörd.
*** Det vill säga som folk är mest. Vanligt folk, helt enkelt.

onsdag 7 mars 2012

Vad jag ska

Nu har jag varit borta länge. Det känns lite som att jag borde ha någonting exceptionellt att skriva nu men det har jag inte. Jag kan däremot berätta vad jag har föresatt mig att göra framåt. Det är två saker: att lära mig spela ukulele samt att äta. Vad ukulelespelandet beträffar tänker jag mig att jag ska vara färdig senast på fredag.   

Den exceptionellt vackra skålen i benporslin är en del av Per Hammarströms barockservis. 

tisdag 10 januari 2012

Prokrastinering


Blyerts & grafitkrita. © Heléne Eriksson

tisdag 22 november 2011

En sjuhelsikes informatör

Jag lovade att berätta mer om min praktik men jag först vill jag berätta en historia om en för mig helt ny informatörsförebild. Så här var det:

En snubbe i England fick för sig att han hade mycket viktig information som han behövde sprida ut. Hans målgrupp var världen i allmänhet och folk som hade en helt annan uppfattning än han själv i synnerhet. På grund av vissa omständigheter hade denne engelsman inte tillgång till varken dator eller internetuppkoppling och förstod som den goda informatör han var att det alltid är bäst med direktinformation, så han fick helt enkelt ändan ur vagnen och tog sig iväg för att mötas IRL. Han hamnade i Sverige, och närmare bestämt i Eskilstuna. Min hemstad! Härifrån började han sedan att informera och marknadsföra sig själv. Allt gott så.

Tyvärr var det här för typ tusen år sedan. Jag överdriver inte, det var verkligen kring år 1000 och det medförde (förutom brist på internetvågor) vissa konsekvenser. En sådan konsekvens var att vår engelsman stenades till döds eftersom hans informationsarbete inte var helt poppis bland målgruppen. Målgruppen var nämligen ett gäng hedningar, engelsmannen var munken Eskil och informationen var den kristna läran och tron. (Tappa inte intresset nu, det här är intressant!)

Innan Eskil stenades till döds byggde han en stenkyrka intill Eskilstunaån. Två av väggarna står kvar än idag som delar av Fors kyrka, som är en av åtta kyrkor i Eskilstuna församling där jag praktiserar som informatör nu.

S:t Eskil på en kalkmålning i Stallarholmen.
Bilden har jag snott från Wikipedia.

På praktiken har jag fått ett case som går ut på att skapa en broschyr som ska användas till att informera om församlingens åtta kyrkor och verksamheten i dem. Jag sitter alltså på ett kontor som ligger alldeles jättenära den plats som Eskil utgick ifrån och informerar om i stort sett samma sak som han gjorde för tusen år sedan och jag gör det på grund av honom.

Det skriver jag inte som ett "Det här är STORT så HALLELUJA"-inlägg, för sådant ligger inte riktigt för mig. Jag vill helt enkelt bara ge lite cred till den engelske munken för den sjuhelsikes informatör och marknadsförare han var. Men okej, jag erkänner, lite svindlande känns det faktiskt ...

måndag 26 september 2011

Övergångsstället, sanningen och livet

Det här med knappen som man trycker på vid övergångsställen, ni vet den som har en hand under sig som pekar uppåt - mot knappen. Hur många visste att den knappen betyder "Det finns bara en väg till Jesus."? Jag har missat den storyn helt, men nu när jag vet är jag lite, lite gladare än innan.



tisdag 6 september 2011

Ganska många sorter

Min före detta klasskompis Maddlur har inventerat i sin tehylla och bloggat om det. Jag läste inlägget och kände igen mig, så jag gjorde en egen inventering. Without further ado ger jag er resultatet från den sysslan (som ni naturligtvis redan har räknat ut är ren prokastinering):

Te i påse:
- Änglamark Ekologiskt Ceylon te
- Lipton Strawberry
- Lipton Raspberry and Blueberry
- Lipton Earl Grey
- Lipton Vanilla
- Twinings Brazilian Baía
- St. Urzula Schlaf- und Nerven tee

Te i lösvikt:
- KAHLS Viol
- KAHLS Vanilj
- The Sprice Tree En vårdag i Paris
- Kusmi tea Violet
- Kusmi tea Sweet love
- Kusmi tea ST Petersburg
- Kivik thé Melon/äpple/blåklint
- Lyons Jasmine Tea
- Kränku Kalkstensdrömmar
- Kränku Den Raude
- Kränku Guteblandning
- Lapsang (Okänt märke)
- KOBBS Lingonlängtan
- KOBBS Blåbärslycka
- KOBBS Himlagott
- KOBBS Sörgårdste
- Dilmah Exceptional Rose with French Vanilla
- Monteriva Coffee Sencha körsbär
- Monteriva Coffee Rooibos kvitten
- Monteriva Coffee Mango
- Monteriva Coffee Rabarber/vanilj
- Monteriva Coffee Ceylon FBOP Leafy
- Monteriva Coffee China Gunpower
- Monteriva Coffee Earl Grey
- Monteriva Coffee Citron sencha
- Monteriva Coffee Jordgubb/kiwi
- Chai
- Rejmyre magte

Med det sagt står det klart att jag har ganska många sorters te. Kom till mig och fika, vet jag! Ytterligare prokastinering, ja. Det är det allra bästa med att ha börjat skolan igen; de små stunderna när man lägger allt åt sidan och gör någonting helt annat än det man borde. Pauserna. Sådana hade jag inte när jag var ledig.

lördag 3 september 2011

Överblick

"Balkan då? Frågar Egil. Even säger att han fattat rätt lite av det som händer där. Vi erkänner alla att vi inte har överblick när det gäller Balkan. Egil säger att han ser fram emot den dag han kan köpa en historiebok och få det sammanfattat."

Jag läser Expedition L nu. Det är fantastiskt för att jag 1) kan läsa igen och 2) finner den högst roande. Faktum är att jag har förälskat mig i alla Erlend Loes böcker. Innan jag skriver vidare om det är det på sin plats att komma med ett erkännande. This one goes out to you, far min: Du hade helt rätt. Efternamnet uttalas som djuret eller slutet på Marco Polo, vilket du vill. Författaren skriver till och med att han funderade på att lägga till "Marco Po" som mellannamn en gång i tiden. Med det sagt kom jag på att jag alls inte ville säga någonting mer om Erlend Loe eller boken jag läser just nu eller att jag faktiskt läser. Jag vill bara pusha lite för citatet här ovan. Det tilltalar mig på något vis, och jag tycker mig ha all rätt att koppla det till mitt eget liv som det ser ut just nu. Inte för att jag känner något direkt behov att få överblick gällande Balkan. Det gäller inte Balkan.

Nuff said. Nu kör vi på som vanligt igen.

måndag 1 augusti 2011

Prydligt, sa pedanten

I fredags fick jag en diskborste av mina vänner. Jag skulle vilja se det som en flirt till min pedanta sida, men jag misstänker att det snarast var att betraktas som en pik. Min pedanta sida är i ärlighetens namn en strukturfascist som stundtals ligger farligt nära att klassas som tvångsmässig.

Med den bakgrunden behöver jag kanske inte förklara känslan jag fick när jag trillade över Things organized neatly. En hel webbplats med bilder på saker som är ... organiserade. Snyggt organiserade! Jämfört med klädhögen här nedanför ser min klädkammare närmast ut som ett vulkanutbrott. Efter denna kväll har jag naturligtvis nya storslagna planer på hur jag ska förvara kläder i framtiden.

Skulptur av Derick Melander.
Lägg särskilt märke till vinklarna i bilden. De är perfekta! Kolla sedan önskebenen på nästa bild. Den bilden vill jag ha på väggen hemma.

Nine Thanksgiving Wishes heter den.
Bilden nedan skulle jag helst undvika att ha på väggen, men den förtjänar att vara med här ändå av minst en anledning. Kan ni gissa vilken?

Blodet på mittenplåstret i den översta raden! Det har torkat till en
helt perfekt 1:a. Så ska jag också blöda från och med nu.
Om ni är bara lite som jag föreslår jag att ni väntar till imorgon med att klicka er in på sidan. Väl där tycker jag att ni ska gå in på arkivet så att alla bilder kommer upp, prydligt, på en och samma sida. Om ni är lite mer än lite som jag så bör ni kolla på en gång och sedan ägna natten åt att vika och sortera saker i era hem. Själv gav jag mig hän åt vikning av mina plastpåsar. 

När jag viker ut plastpåsarna igen blir det för att fläta en
badrumsmatta av dem. 

fredag 29 juli 2011

Utøya

Jag har velat säga någonting om Norge. Det går inte att säga någonting om Norge bortsett från det som är alldeles uppenbart; att det är det hemskaste hemska och fullkomligt ofattbart. Jag tänker att vi inte kan dela deras sorg. Den är deras. Som Bodil Malmsten skrev i den avslutande delen av dikten Sorg, om tsunamin som drabbade Thailand, Indien, Maldiverna, Burma, Indonesien, Malaysia, Somaila och Sri Lanka:

       Jag kan inte dela din sorg;
       den är odelbar, hel.
       Jag är den skonade delen av dig.
       Jag vill bara säga att vi är här.
       Vi omger dig.

       Innan och efteråt.
       Det där ögonblicket innan.
       Den där evigheten efteråt.

       Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små.
       Jag vill bara säga det en gång till:

       Vi är den del av dig som blev skonad.
       Vi är här.

Sedan tänker jag på vad den unga AUF:aren som kom undan sade: “Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”. Det är det vi måste göra nu. Finnas här, tillsammans. Utan att begränsa vad vi menar med här.

onsdag 20 juli 2011

Syltat och klart

Jag blir nästan rädd för mig själv, så huslig jag har blivit.

onsdag 13 juli 2011

Sturegatan, Eskilstuna. Juli 2011.

fredag 25 februari 2011

torsdag 24 februari 2011

Kära dagbok

Jag har virkat fyra mössor den här veckan. Sedan har jag nästan lärt mig att måla i Photoshop. Här är ett självporträtt:
Det var ungefär allt. 

(Jag har plundrat en källare också, men jag ska sova nu och alls inte skriva om och visa upp alla spännande saker man kan hitta i bortglömda källarförråd på stora sjukhus.)

onsdag 23 februari 2011

CS-JÄVLA-N

"Du har meddelat att du har varit sjuk under 2010 och 2011. Vi behöver fler uppgifter från dig för att kunna bedöma ditt ärende. 

Du har meddelat att du vårdades dygnet runt på sjukhus i 10 veckor, men inte hur det påverkade din förmåga att studera under den perioden. Du måste skicka in ett personligt brev där du talar om på vilket sätt du inte kunde studera när du vårdades på sjukhus. 

Du har även meddelat att du nu går i ett dagvårdsprogram med en omfattning på 100% av heltid. Du behöver skicka in ett personligt brev där det framgår hur detta påverkar din förmåga att studera."

Jag brukar inte slänga mig med klyschor. Åtminstone vill jag gärna tro att jag inte är en sådan som slänger sig med klyschor. Men nu är det befogat, så här kommer en ändå: Man måste ta mig fan vara frisk för att orka vara sjuk.

tisdag 1 februari 2011

Angående frihet


(Bildkälla.)


Frihet kan definieras "positivt" (frihet till) som de faktiska möjligheter man har att kunna handla fritt eller "negativt" (frihet från), som avsaknad av olika typer av yttre begränsningar samt förtryck. Fokus ligger på den förstnämnda definitionen, således vilken kapacitet den enskilde har att i praktiken handla fritt.

Å ena sidan har vi i vår vardag olika möjlighet att mötas, diskutera och välja mellan olika alternativ - vi uppfattar oss som fria, å andra sidan är många sådana aktiviteter reglerade av lagar och regler och dessutom mer eller mindre orsaksbestämda - både som en konsekvens av den kulturella tradition vi är uppväxta i och lagbunden såsom naturen är det.

I vilken mån frihet är en ren illusion såsom determinister och fatalister menar, en mänsklig rättighet som bör garanteras alla människor av till exempel en stat eller till och med så starkt knuten till den personliga integriteten att den står över alla lagar och regler (och därmed även staten), är främst ett politiskt problem men också ett metafysiskt problem som hänger samman med vilja och förmåga
.

Det säger Wikipedia. Vad jag säger, säger jag inte. 

fredag 10 december 2010

Saker jag saknar

Jag har varit på "semester" i över två veckor. Det är ungefär nu man brukar börja sakna kaviar om man är på solsemester men eftersom jag inte är på solsemester saknar jag det inte alls. Dessutom gillar jag inte ens kaviar.

Det här är sakerna jag saknar:
  • Madrasser som inte prasslar.
  • Vännerna.
  • Att vara utomhus.
  • Att gå på toaletten när jag vill.
  • Att gå och handla.
  • Att gå.
  • När man är riktigt trött: Att glida ner och sittduscha i badkaret. Länge.
  • Obegränsad datoranvändning.
  • Skolan.
  • Tystnad.
  • Hästarna.
  • Att vara ensam.
  • Att städa(!)
  • Äta frukost till middag.
  • Att sminka mig.
  • Att gå runt barfota.
  • Att ha på mig skor med klackar.
  • Att ha på mig skor.
  • Riktiga speglar.
  • Att blåsa och platta håret.
  • Att vara vaken en hel dag.
  • Min garderob.
Så.

måndag 22 november 2010

Världens sämsta blomma

Allt det rosa, titta på allt rosa!






















Sedan hösten 2009 har jag desperat och tröstlöst försökt att få den här krukväxten att blomma. För några veckor sedan gav jag upp och fattade ett drastiskt beslut: Växthelvetet skulle döden dö. Så jag ställde in den i ett köksskåp och väntade. Och väntade och väntade, till dess att jag behövde hämta någonting ur sagda skåp. Glad i hågen och full av förväntan öppnade jag det och trodde att jag skulle få se död och förruttnelse men gissa vad jag fick se! (Ledtråd: bilden.)

Till saken hör att jag tänker åka på en slags semester imorgon. Dator, telefon och annat sådant livsviktigt tar jag givetvis med mig, men den sortens semester jag ska på kommer man aldrig komma ifrån om man dyker upp med en krukväxt den första dagen.

lördag 20 november 2010

torsdag 18 november 2010

Fullt upp

Men så otroligt klokt och genomtänkt av mig att starta en ny blogg precis samtidigt som jag startar mitt nya liv. Egentligen hade jag ju kunnat blogga om det, men det kan jag inte. Särskilt inte just nu, när mitt nya liv innebär att all min tid går åt till att bara äta och lata mig. Och jag lovar och svär, det är betydligt mer ansträngande än ni kan ana.

måndag 8 november 2010

What the fuck, verkligen




Varför skulle folk som gillar min blogg även gilla Pernilla Wahlgrens blogg? Om det är så det är, att ni gillar Pernilla Wahlgren alltså, så kan jag lika gärna lägga ner den här bloggen på en gång. Och säga upp kontakten.

Nu har jag tänkt

Sedan kom jag på att min klass går ut på praktik den här veckan medan jag gör allt annat än just det. Drar på mig en överansträngning i touchpad-handen* till exempel, trots att jag inte alls behöver spendera flera timmar om dagen vid datorn längre. Det är inte det att jag missunnar dem, klassen alltså. Det gör jag absolut inte — jag tycker bara att det hade varit roligare för mig om jag hade gått ut på praktik istället för dem.

*Nej, jag kan fortfarande inte skillnaden på höger och vänster. Det känns dessutom som överflödig kunskap när man lika gärna kan säga att den ena av händerna är en touchpad-hand och den andra är det inte.

Saker som händer

Jag är inte mig själv idag. Ett bevis på det är att jag har tittat på svt1 sedan klockan 20:00. På ANTM-tid, alltså. Jag vet inte om det här är bra eller dåligt.

söndag 7 november 2010

Kan du inte bara vara pinsamt tyst

Jag protesterar mot 7 november genom att ligga inlindad i filtar och läsa. Det händer alltid någonting den 7 november, som antingen är hemskt eller helt fantastiskt. För mig har det statistiskt sett skett fler hemska saker än bra de senaste tio årens 7 november så jag ligger kvar här. Tomas Kindenberg är mitt sällskap idag, igen. Det är sjätte gången jag läser Kan du inte bara vara pinsamt tyst nu, men jag eftersom jag inte vill att någonting ska hända idag så tänker jag att det är bra att läsa samma bok igen och igen. Inga överraskningar, tack. Problemet med att jag har valde Kan du inte bara vara pinsamt tyst är att det fortfarande händer så mycket i mig när jag läser den.

fredag 5 november 2010

"När en text är i annalkande, när rytmen letar sig upp ur kroppen börjar tandraderna att röra sig mot varandra. Klappra: det är otäckt. Det är ett slags tics tänker jag, men det är bara rösten som kommer."

Färgernas konspiration och tappade tappar

För nästan precis tio år sedan bestämde sig mitt ena öga för att sluta fungera. Sedan började det fungera lite igen, så det är med några tappade tappar och dito stavar som jag nu ser världen, dessutom genom ett lite (okej, ganska mycket) förminskat synfält. Det här är ingen snyfthistoria, för de tappade tapparna och stavarna ställer faktiskt oftast bara till med tokigheter som får mig att verka tappad och är egentligen alls inget hinder i min vardag. Så här är det: Jag kan se alla färger som finns, men jag ser dem inte riktigt som alla andra. Jag har ett så kallat defekt färgseende.

Ett gäng "olika färger" helt enkelt ... (Bildkälla)


















Det yttrar sig som så att jag till exempel packar ner ett turkost överkast i källaren för att överkastet är lite för färgglatt för min smak, även om det står i produktbeskrivningen att det är "Smoke grey". Och att jag till exempel tappar bort pappas bil.

Pappas bil är blå – det berättade pappa när han hade köpt den och innan jag hade sett den. När jag såg bilen första gången var den mycket riktigt blå. Nu har jag lånat den bilen ett tag och den har snällt fortsatt att behålla sin färg, fram till idag.

På en parkering med triljoner bilar i alla tänkbara nyanser hittade jag plötsligt inte pappas blåa bil. Jag hittade en himla massa andra blåa bilar, men inte pappas. Jag borde naturligtvis ha memorerat registreringsnumret, men eftersom jag var så säker på hur blå bilen verkligen var (jätteblå) så struntade jag i det. Jag fick helt enkelt leta efter blåa, gröna, gråa och lila bilar med liknande form och sedan försöka bestämma mig för vilken det var. Efter säkert tjugo minuter såg jag min lillebrors egengjorda backspegelspimpning genom rutan på en lila bil och vips så blev bilen blå och min pappas. Allt gott så och jag känner mig inte det minsta korkad, utan bara som en person med defekt färgseende.

När jag sedan kom hem måste jag förmodligen varit både frustrerad och uttröttad efter billetandet för jag försökte att öppna ytterdörren till lägenheten med nyckeln till ovan nämnda bil. Det var dumt dels för att det ju var fel nyckel, men också för att den är en dosa med knappar på och inte någon riktig nyckel. I det läget kännde jag mig däremot oerhört korkad för why, oh why, använde jag inte knappdosan när jag tidigare på dagen befann mig bland triljoner lömskt färgade bilar?

torsdag 4 november 2010

Författardag med Bodil Malmsten på Mälardalens högskola



Alla som känner mig vet att jag tänker åka dit. Även om jag egentligen inte har möjlighet ska jag vara där på tisdag.

Uppmaning till alla som känner mig och alla som inte känner mig: Åk dit ni också!

Det är ju Bodil Malmsten, gubevars!

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

Nu har jag inte längre några ursäkter att låta bli bloggen, fick jag höra. Inte för att jag inte vill blogga, det vill jag, men jag vet inte vad jag ska skriva om. Det är inte särskilt skönt att vara galen längre, men den galenskap jag skrev om kan jag inte göra någonting åt. Det är sådan jag är, och därför också sådan den här nya bloggen kommer att vara. Kanske att det nya kommer att innebära lite mer djup, lite mer yta och lite mer Heléne Eriksson. Eller inte. Min förhoppning är i alla fall att det ska kunna rymmas lite mer här än på den gamla bloggen.

Jag har börjat med att döpa den nya bloggens allra första inlägg efter en Gunnar Ardelius-bok. Det gjorde jag i och för sig inte för att sätta någon sorts ribba, jag gjorde det för att det är en fin titel. Mer komplicerat än så behöver det inte vara; nu har jag kommit igång.

Välkommen hit!


Den här bilden har ingenting med min blogg att göra. Men färgerna i den tillsammans med färgerna i blogglayouten gör att jag känner mig hemma, och det är ett bra utgångsläge. Nu är det bara att börja.