fredag 5 november 2010

Färgernas konspiration och tappade tappar

För nästan precis tio år sedan bestämde sig mitt ena öga för att sluta fungera. Sedan började det fungera lite igen, så det är med några tappade tappar och dito stavar som jag nu ser världen, dessutom genom ett lite (okej, ganska mycket) förminskat synfält. Det här är ingen snyfthistoria, för de tappade tapparna och stavarna ställer faktiskt oftast bara till med tokigheter som får mig att verka tappad och är egentligen alls inget hinder i min vardag. Så här är det: Jag kan se alla färger som finns, men jag ser dem inte riktigt som alla andra. Jag har ett så kallat defekt färgseende.

Ett gäng "olika färger" helt enkelt ... (Bildkälla)


















Det yttrar sig som så att jag till exempel packar ner ett turkost överkast i källaren för att överkastet är lite för färgglatt för min smak, även om det står i produktbeskrivningen att det är "Smoke grey". Och att jag till exempel tappar bort pappas bil.

Pappas bil är blå – det berättade pappa när han hade köpt den och innan jag hade sett den. När jag såg bilen första gången var den mycket riktigt blå. Nu har jag lånat den bilen ett tag och den har snällt fortsatt att behålla sin färg, fram till idag.

På en parkering med triljoner bilar i alla tänkbara nyanser hittade jag plötsligt inte pappas blåa bil. Jag hittade en himla massa andra blåa bilar, men inte pappas. Jag borde naturligtvis ha memorerat registreringsnumret, men eftersom jag var så säker på hur blå bilen verkligen var (jätteblå) så struntade jag i det. Jag fick helt enkelt leta efter blåa, gröna, gråa och lila bilar med liknande form och sedan försöka bestämma mig för vilken det var. Efter säkert tjugo minuter såg jag min lillebrors egengjorda backspegelspimpning genom rutan på en lila bil och vips så blev bilen blå och min pappas. Allt gott så och jag känner mig inte det minsta korkad, utan bara som en person med defekt färgseende.

När jag sedan kom hem måste jag förmodligen varit både frustrerad och uttröttad efter billetandet för jag försökte att öppna ytterdörren till lägenheten med nyckeln till ovan nämnda bil. Det var dumt dels för att det ju var fel nyckel, men också för att den är en dosa med knappar på och inte någon riktig nyckel. I det läget kännde jag mig däremot oerhört korkad för why, oh why, använde jag inte knappdosan när jag tidigare på dagen befann mig bland triljoner lömskt färgade bilar?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Blev lite orolig där ett tag
// Pappa

Heléne Eriksson sa...

Allt är lugnt, pappa!

Cecilia N sa...

Fiffigt tips: kom ihåg var du parkerar bilen.

Jag brukar ställa den på ungefär samma område varje gång.
Är jag på en "okänd" parkering, typ Ikea, så tar jag bäringar innan jag går därifrån.

Heléne Eriksson sa...

Cecilia N: Tack för det fiffiga och förmodligen mycket effektiva tipset! Jag brukar inte ha bil i vanliga fall, så jag hade inte något "ungefär samma område" att parkera på.

När jag blir stor ska jag ha en bil som ser ut som ett helt tivoli!