fredag 29 juli 2011

Utøya

Jag har velat säga någonting om Norge. Det går inte att säga någonting om Norge bortsett från det som är alldeles uppenbart; att det är det hemskaste hemska och fullkomligt ofattbart. Jag tänker att vi inte kan dela deras sorg. Den är deras. Som Bodil Malmsten skrev i den avslutande delen av dikten Sorg, om tsunamin som drabbade Thailand, Indien, Maldiverna, Burma, Indonesien, Malaysia, Somaila och Sri Lanka:

       Jag kan inte dela din sorg;
       den är odelbar, hel.
       Jag är den skonade delen av dig.
       Jag vill bara säga att vi är här.
       Vi omger dig.

       Innan och efteråt.
       Det där ögonblicket innan.
       Den där evigheten efteråt.

       Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små.
       Jag vill bara säga det en gång till:

       Vi är den del av dig som blev skonad.
       Vi är här.

Sedan tänker jag på vad den unga AUF:aren som kom undan sade: “Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”. Det är det vi måste göra nu. Finnas här, tillsammans. Utan att begränsa vad vi menar med här.

2 kommentarer:

Sofie sa...

Vad underbart fint hon skrev, och du också.
Det är sannerligen så man känner, att man inte kan säga något. Bara se på.

Heléne Eriksson sa...

Tack Sofie. Se på säga det, kan man göra. Att vi ser dem och deras sorg, och att vi finns här.