onsdag 14 mars 2012

Det viktiga är inte vikten — ett toklångt inlägg om rapportering kring ätstörningar i kvällspressen och andra litterära medier


Nu tar vi ett kliv bort från det glättiga tramset en stund och fokuserar på någonting som faktiskt är viktigt, på riktigt. Jag har ingen aning om hur jag ska formulera det, men vet att jag måste. Inte för att någon har ställt det kravet, utan för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar om ansvar och etiska riktlinjer inom journalistik och mer specifikt hur man rapporterar om vissa former av psykisk och fysisk ohälsa. Med "vissa former av psykisk och fysisk ohälsa" menar jag Anorexia nervosa. (Det var då själva fan vad svårt det var att komma fram till det. Jag känner ett enormt motstånd till att skriva det här inlägget, men icke desto mindre ska jag göra det ändå.* För att komma förbi spärren ska jag bara öva mig lite på att skriva ordet först: anorexi, anorexi, anorexi, anorexi, anorexi. Så, nu är jag redo.)

Aftonbladet kunde man idag läsa om en kvinna (Harriet Smith) som, efter att ha varit sjuk i anorexi i 12 år men sedan blivit frisk, ska springa London marathon. Det var så att säga huvudstoryn i artikeln. Kvinnan i artikeln vill springa London marathon dels för att hon älskar att springa och dels för att hon vill inspirera ätstörda** människor att bli friska. Det är en fin sak att göra. Personer med ätstörningar behöver se att det går att leva ett friskt liv och människor behöver i allmänhet få ta del av fina historier som den här, både från kvällspressen och från alla andra tänkbara håll. Med det sagt kan man ju undra vad som är problemet. Nu kan ni antingen lägga pannan i djupa väck, nypa tag i er haka och fundera på det ett tag eller bara läsa vidare, trots att det är mycket text.

Problemet är att artikeln i Aftonbladet är så fel en artikel om ätstörningar kan vara. I den visas det bilder på en kraftigt avmagrad Harriet Smith och det nämns hur mycket hon vägde när hon var som magrast samt vilket BMI hon hade då. (Det hade passat sig med en länk till artikeln nu, men det vore att skjuta mig själv i foten att posta en sådan. Dessutom tror jag att ni är tillräckligt skarpa för att leta reda på artikeln själva om ni vill ... Och att det garanterat är fler som går in på Aftonbladet utan att ta omvägen via min blogg än tvärtom.)

En etisk riktlinje inom journalistiken är att man inte rapporterar om exempelvis självmord eftersom det är någonting som är oerhört "smittsamt". Anorexia nervosa är också oerhört smittsamt. Bilder på extremt avmagrade kroppar publiceras runt om på internet för att inspirera personer med ätstörningar att gå ner (mer) i vikt. Man vet att sådana bilder "fungerar", det vill säga att de fyller sitt syfte och att de allra flesta anorektiker suger åt sig uppgifter om vikt och BMI som svampar. Det är därför man till exempel numera sällan skriver ut sådana uppgifter i ungdomsromaner som behandlar ämnet.

En av de första böckerna som kom ut som berättades utifrån en ätstörd persons perspektiv var Steven Levenkrons The best little girl in the world. Den kom ut på 1970-talet om var banbrytande när det gällde böcker om psykisk ohälsa i allmänhet och böcker om ätstörningar i synnerhet. Sedan dess har det kommit tusen sinom tusen böcker som behandlar ämnet. Alla är olika, men det finns en tydlig tendens. Maria Hedes Evelyn Spöke kom ut år 1987. I den nämner författaren hur mycket huvudpersonen har ätit och hur mycket hon väger, men låter det inte ta alls lika mycket fokus som i Levenkrons bok. En relativt nyutkommen titel som behandlar samma ämne är Decembergatans hungriga andar som är skriven av Ulrika Lidbo. Där nämns inte huvudpersonernas vikt en enda gång.

Jag vet mycket väl att man inte kan bevisa några tendenser genom att ta tre godtyckligt valda böcker och jämföra dem på det här sättet. Det var bland annat därför jag samlade på mig ett trettiotal böcker från samma genre och med samma ämne i fokus och gjorde en komparativ analys av dem. Jag kunde, föga förvånande, bevisa en tendens och att det var just att man uttrycker sjukdomsförlopp hos personer med ätstörningar mer och mer implicit och bildligt än explicit genom att skriva hur mycket han eller hon tappar i vikt. Vad jag vill säga med det är att man vet att det smittar. Man vet också, och det här är nästan viktigare, att ätstörningar inte handlar om vad den sjuka personen väger.

Jag vet också att det här handlar om vilket ansvar man som författare eller journalist har eller vill ta på sig i sin yrkesroll och vilket ansvar man kan förvänta sig från läsaren. Författaren och föreläsaren Sofia Åkerman skriver ett mycket bra inlägg i ämnet här.

Aftonbladets artikelförfattare hade helt uppenbart bara funnit en solskenshistoria i en annan tidning och sedan velat förmedla den vidare till den egna tidningens läsare. I den ursprungliga artikeln från en utländsk tidning framgår det tydligare att syftet med artikeln snarast var att porträttera en kvinna som övervunnit en djävulsk sjukdom och nu har bestämt sig för att, på sitt sätt, inspirera andra till tillfrisknande. Kvinnan kommer även att göra någonting liknande för att samla in pengar till en djurrättsorganisation. Det är inget vidare nyhetsvärde i artikeln men det är heller inte meningen. Jag tror att kvinnan som porträtteras är nöjd med hur tidningen framställer henne och hennes syfte, både med att medverka i tidningen och att springa ett marathon. I Aftonbladet däremot framgår det mest att kvinnan har vägt extremt lite. Att hon har varit riktigt supersmal, så att hon nästan dog.

Att vilja förmedla en solskenshistoria är fint, tvivelsutan. Men sättet det görs på i Aftonbladet. Vi vet bättre. Vi vet att personer med anorexi eller andra ätstörningar inte kan ta det ansvaret att inte påverkas negativt av bilder på kraftigt avmagrade kroppar, för det ligger i sjukdomen att inte kunna göra det. Vi vet också att personer med ätstörningar i många fall själva söker upp liknande bilder och att en bild i Aftonbladet säkerligen bara gör en marginell skillnad, om ens det. Vi vet att internet svämmar över av bilder på anorexi och att alla (vågar jag tillstå) vet hur en väldigt avmagrad kropp ser ut. Det är därför jag bestämt hävdar att man inte behöver publicera sådana bilder. Det finns ingenting som talar för att publicera en sådan bild. Det finns inte någonting som talar för att förminska det fina och bra i det Smith vill göra genom trampa på varenda anorexilandmina som finns.

Aftonbladet passar på att ta en anorexilandmina till av bara farten när de även har valt att publicera det här:

Om ni klickar på bilden blir den tillräckligt stor för att ni ska se att "Före"-bilden föreställer en kvinna så som kvinnor ser ut mest. (Kanske har hon även hår under armarna?) 

Vore det inte rimligt att införa någon sorts riktlinjer för hur man rapporterar om ätstörningar i media? Vore det inte rimligt att införa sådana riktlinjer när det gäller andra självskadande beteenden också? Inte för att tysta ner utan för att kunna skriva om det på ett sätt som är både informativt och intressant och pedagogiskt, så att fler människor lär sig mer om det? Och med "det" menar jag inte bara anorexi (se, nu går det ju hur bra som helst att skriva det ordet) utan psykisk ohälsa över huvud taget. Trots att jag upprepade att vi vet att det smittar och triggar är det ändå skrämmande få som vet vad det handlar om och ännu färre som kan skriva och prata om det på ett sätt som är konstruktivt både för personer med ätstörningar eller andra former av psykisk ohälsa och för andra, normalstörda*** människor.



* Härmed har jag "äntligen" skapat en möjlighet att tillfredsställa alla som tidigare har hittat hit genom att frenetiskt och gam-likt googla olika kombinationer och stavningar av "Heléne+Eriksson+Eskilstuna+Anorexia". Var så goda!
** Ja, jag skriver "ätstörd" trots att jag vet att det kan verka som att jag likställer en person som är drabbad av ätstörningar med sin sjukdom. Det gör jag inte. Ätstörningar är någonting man har, inte någonting som man är. Men man säger ätstörd.
*** Det vill säga som folk är mest. Vanligt folk, helt enkelt.

10 kommentarer:

Johanna sa...

Amen och tack för det tokbra inlägget my friend! <3

Sara sa...

Bra att du skriver! Framför allt om detta. Kramar.

Heléne Eriksson sa...

Johanna: Tack för det, min tokbra friend!

Sara: Flera gånger när jag skrev tänkte jag på ditt kåseri om Pro-Anorexi, som du skrev i Stilistiken (tror jag att det var). Det var ett förbannat bra och kul kåseri. Även om (eller kanske också lite tack vare att) läraren inte alls förstod din ironi och blev förskräckt. Tack! Kramar

Leo sa...

You go girl! Så bra skrivet! Kramar

Heléne Eriksson sa...

Tack fina Leo! Kramar

Ica sa...

Ah! Jag är så tokkluven i just detta ämnet. Likaså om huruvida det ska skrivas om självmord. För visst, allt smittar. Vi är flockdjur som alltid faller för grupptryck. Men samtidigt, tar vi inte ifrån människor sitt egna ansvar, och framför allt sitt egna val genom att helt enkelt censurera vissa ämnen och tillåta andra? Och, precis som du skriver finns det ju redan en hel drös sådana bilder. Alla anorektiker som vill ha tag i dem får tag i dem. Men "vanliga" Svenssons tänker inte ens på att leta. För dem är sådana här bilder chockerande, och personligen tror jag att de behöver få finnas till. Att ta bort allt sånt är som att gardera sig och verkligen anta att vi inte kan tänka/välja själva. Ungefär som att det nu måste stå "micra inte din pudel" i bruksanvisningen till din nya micro, för annars kan man stämma tillverkarna om man nu micrar sin pudel och den dör. Att säga att en anorektiker inte kan ta ansvar tycker jag är hemskt. Absolut att det är en sjukdom, men det är också en sjukdom med aktiva val. Hela hela tiden. Varje dag och varje timme. Att censurera är att låta sjukdomen vinna i mina ögon. Typ "usch, vi tar bort det som är otäckt så finns det inte". Googla på pro ana och du får miljoner träffar. Jag tror vi däremot skjuter oss själva i foten genom att ta bort sådana bilder för att skydda alla ätstörda, och samtidigt missar att informera alla övriga. Jag tycker verkligen inte man ska frånta anorektiker sitt egna ansvar att läsa sådana artiklar som Aftonbladet publicerade idag, för de har ett ansvar och även för anorektiker finns det olika sätt att tolka hela artikeln. En sporre att bli frisk eller en "wow, sådär smal vill jag också bli". Min erfarenhet säger att sålänge det daltas, undviks, skyddas och så vidare för anorektiker kommer inget att ske i positiv anda. Det är när man slutar dalta förändringarna kommer, för även där måste det finnas ett ansvar och val hos anorektikern: vill hon/han inte bli frisk så kommer det inte heller att inträffa. Hårt, men sant.

Sen SJÄLVKLART har du rätt i att vikten inte är viktig, för så är det ju absolut. Den spelar noll roll (även om vissa vårdinstanser tyvärr fortfarande inte fattat det). Man kan vara apsjuk och normalviktig.

Sen måste jag fråga vad det är som "gam-söks" (otroligt roligt ord) på ditt namn, eskilstuna och anorexi? Alltså, vad är det för folk och hur får du veta att de sökt på det? Eller är jag fördomsfull? Jag hade nog sökt på... ditt namn, mariefred och typ taize eller vad det hette :)

Hoppas att allt är bra med dig där borta i norr iaf (har ju faktiskt noll aning om vad du gör nu) (mer än ukelele, men det skulle väl vara klart i fredags iofs ;))

Ica sa...

eller gam-likt står det ju... darn. nåja, vad innebär det då? :)

Heléne Eriksson sa...

Ica: Tack för att du delar med dig av ditt perspektiv. Jag håller med dig i nästan allt, men jajg tycker fortfarande inte att behöver publicera bilder på extremt underviktiga personer i kvällspressen. Särskilt inte så som det gjordes i artikeln som jag upprördes över. I mina ögon blir fokuset i sådana artiklar väldigt lätt enbart på hur smal människan är/var. Det är inte där fokuset bör ligga, tycker jag, för det signalerar att det är där det centrala i sjukdomen eller storyn ligger.

Jag hävdar fortfarande att det ligger i sjukdomsbilden att inte kunna ta ansvar för hur man reagerar på bilder på kraftigt avmagrade människor. Det är ett faktum att det fungerar som thinspiration för väldigt många. Samtidigt behöver man självfallet upplysa allmänheten om hur illa det kan gå och visa anorexins fulaste och utifrån mest konkreta sida. Men det tål att funderas kring hur man visar upp det och i vilken kontext.

Jag tror att man behöver ganska mycket kunskap om sjukdomen för att kunna skriva en bra artikel om den. Med tydliga riktlinjer kanske man kan uppnå det? Kanske att man till och med kan få folk att våga skriva om det, utan att vara rädda för att det de skriver ska ha negativ inverkan på folk? Det handlar inte på något sätt om daltande eller inte daltande. Det är en helt annan fråga, åtminstone så som jag ser det. Vad jag vill få fram är att det kan vara vettigt att fundera både en och två gånger på vad man skriver, varför man skriver det, hur man skriver det och vem man riktar sig till.

Angående det gam-liknande sökandet så har jag inte en blekaste om vad det är för människor, men i mitt bloggverktyg kan man se vilka sökord (och kombinationer av sökord) folk har använt för att få träff på bloggen, och hur ofta det sker. Jag har för mig att du också använder blogspot; där finns det under Statistik -> Trafikkällor. Någon har till exempel sökt på "FKU registreringsnummer" tre gånger och kommit till ett inlägg där jag har publicerat blyertsteckningar på en naken kvinna.

Annars är allt bra här i norr, tack. Hoppas att du också har det bra! Jag har erövrat den ädla konsten att spela ukulele nu. Åtminstone lite. Eller nåja, jag kan fem ackord! Det är inte så illa, om jag får säga det själv. ;)

Ica sa...

Klart du inte tycker, då hade du ju inte skrivit inlägget :) Vi får nog inse att vi tycker olika i läget, men som jag inledde med: jag är extremt kluven i detta, och tycker vissa dagar som du och andra dagar (som idag) inte.

Man kan aldrig ta ansvar för sina reaktioner eftersom de är känslostyrda, eller, fel av mig, man kan inte styra över dem, men jag tycker absolut att man kan ta ansvar, kanske inte över reaktionen, men hur man hanterar sin reaktion. Ja, sålänge man är vuxen. Och självklart läser ju mängder av ungdomar med AB och där är jag mer tveksam. (ännu en kluvenhet).
Så jag tycker inte de ska undvika bilden på grund av att det kan vara en thinspo, utan i så fall för det du nämner i rubriken: att det inte är vikten som är det centrala i sjukdomen, men att det är sådana här extremt avmagrade som blir nyhetsstoff (eller alls satta i centrum). Jag fick ju diagnosen, men fick höra av en behandlare att "du ser ju inte så ranglig ut". Så av DEN anledningen håller jag helt med dig, även om jag tyckte det var underbart att se en marathonlöpare som faktiskt såg riktigt frisk ut (för många av dem kan ju se ruskigt anorektiska ut). :)

Konstigt sökande där för det där med blyertsteckningen. Men det jag undrade med sökverktygen var mer att du skrev att nu kan de hitta dig med de orden, men innan kan du väl inte sett att de försökt eftersom de inte hittat dit? Minns att jag hade flest träffar på typ Carolina Klüft+blånagel. Det var flera hundra :D

Heléne Eriksson sa...

Ica: Det är precis det här jag ville med inlägget. Att man ska börja fundera kring hur det rapporteras om ätstörningar och hur det eventuellt kan påverka eller inte påverka människor och i sådant fall vilka. (I Aftonbladets artikel fanns det i min mening inte något nyhetsvärde öht eftersom journalisten hade tagit ett personporträtt och förvandlat det till en "nyhet" som platsade i deras tidning.) Jag är också extremt kluven i det här, och det hoppas jag framgår. Det är därför jag vill att man börjar fundera mer kring det. Man behöver stöta och blöta den här frågan massor av gånger, och då behövs allas perspektiv.

Visst var det härligt att se en bild av en hälsosam kvinna som ska löpa ett maraton för en god sak. Det är fint! (Jag tycker i och för sig att maratonlöpning är kollektivt vansinne men hon ser sund ut, abosolut!)

Jodå, folk har hittat hit genom att använda de sökorden. Jag tror dock inte att de har hittat vad de sökt efter, eftersom jag egentligen inte har skrivit om anorexi tidigare. Nu får de alla sina sök-kriterier uppfyllda. ;) Jag hoppas att den person som sökte på registreringsnumret blev glad av sökträffen här. Nakna kvinnor är ju mycket roligare än registreringsplåtar.