onsdag 30 januari 2013

Hål i armen

Ni vet den där känslan när man saknar någonting men inte riktigt vet vad? Den har jag haft med min arm under det senaste året. Alltså inte att jag har saknat själva armen, men att någonting med den har varit fel och fattats den. Idag kom jag på en (förhoppningsvis) helt briljant lösning. En dermal anchor! Nu blingar min arm och jag är glad igen. Det känns lite som när jag var sjutton och piercade naveln; som att ingenting i hela världen skulle kunna få mig att må dåligt igen. I övre tonåren ingår det dock att vara olycklig, så det fungerade naturligtvis bara tills adrenalinet hade rusat färdigt. Jag hoppas på bättre lycka denna gång.

Kompletterad arm.
Ja, likadan som min lillasysters.

4 kommentarer:

Catharina sa...

Tjusigt! Skulle jag våga skulle jag också ha en diamant ingrävd i huden någon stans, för jäklarns snyggt är det.

Heléne Eriksson sa...

Visst är det, Catharina! Det gjorde faktiskt knappt ont alls och var bara läskigt när jag "råkade" titta.

Hanna sa...

Oj! Har aldrig sett det förut! Hur går det till? Hur sitter den fast?

Heléne Eriksson sa...

Hanna: Den sitter fastskruvad i en titanplatta under huden! Man gör först ett hål, sedan tar man upp en ficka under huden och efter det tar man i som sjutton för att trycka ner plattan på plats. Om ett halvår eller så har den läkt fast.